Health stories

Nemmen helloooo Hjärnspöken

maj 6, 2015

IMG_1513 IMG_1514

Ja men där stod jag igår, med skivstången i mina händer och plötsligt slog det mig. Vad faan har jag gett mig in på?! På något vis har jag känt tanken byggas upp sedan Tyngre Classic, för oavsett hur motiverad jag blev av att se tjejerna stå där på scen så har mina hjärnspöken äntligen kommit ikapp och insett att jag faktiskt tagit ett beslut att tävla. I en sport jag egentligen inte kan påverka resultatet i, jag kan göra mitt bästa. Jag kan Prestera. Men i slutändan är det en bedömningssport. En bedömning av hur min kropp ser ut. Inte hur mycket tid jag lägger ner. Inte hur hårt jag kämpar. Inte hur långt jag kommit från vart jag började. Utan hur min kropp ser ut. Och hur den ser ut i jämförelse med de andra tjejerna. 

Vi brukar tala om att man inte ska jämföra sig med andra. Att du faktiskt inte kan påverka dem, utan endast dig själv. Vilket är en fin tanke. Men i realiteten – hur många tittar inte på andra med avund när de har något du önskar du hade? I realiteten. Jag har varit relativt förskonad från psykbryt, jag gör det jag ska, jag gör det jag älskar. Mer än vad jag gör idag kan jag omöjligt göra. Men det är det här med att ha ett ”slutdatum” en tidsbegränsning för när du borde vara klar. Det är en narcissistisk sport, bikini fitness. Du kommer aldrig att plocka en pallplats för att du liksom kämpade på bra. Vilket gör detta till den oerhörda mentalsporten den faktiskt är. Och framförallt den största anledningen till varför jag valde att tävla. Jag är manisk. Som person då alltså. Jag vill ha dagar som går på rutin, mat som är beräknat på grammet och en sport jag kan få ägna mig åt ifred. Att kunna få utmana mitt eget psyke. 

Du vet inte vad du har för fysik om du tidigare aldrig gjort en tävlingsdiet. No shit du. Jag tävlade tidigare i hoppning och dressyr. Veckor innan gick jag den där jävla banan, jag ritade upp den på ett papper både en och tio gånger. Jag visste på förhand vad jag hade att leverera på tävlingsdagen. Nu, 30 veckor innan tävling sitter jag som ett stort frågetecken och har inte den blekaste aning om just vad jag har att leverera. Men det är även just det här slutdatumet som sporrar mig. Att jag faktiskt inte vet hur jag kommer att se ut, eller må eller om jag kommer att tycka att det är kul. Att endast jag kan påverka vad jag kommer att leverera. Jag och mina gener dåra som tycks ha två skilda åsikter om vart vi ska. För satan vad jag kämpar med att öka i volym. 

Men det är okej. Att tvivla är mänskligt. Motgångar skapar framgångar. Idag är en ny dag, let’s make it a good one. Jag ska nu plantera mig på Instagram och finna motivationen till dagens axelpass från alla grymma tjejer med fantastiskt axlar.

Jag följer min dröm, gör du?

IMG_1507 IMG_1506

IMG_1509 IMG_1510

 

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *   *

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply